2016-10-28

”Utan larmet hade jag inte överlevt”

Utan larmet hade jag inte överlevt

Jan sover gott på övervåningen i villan på Kvinnebyvägen i Linköping. Halv tre på natten vaknar han med ett ryck av att brandlarmet löser ut. Han rusar upp ur sängen, ut ur sovrummet och ner för trappan. I farten får han med sig sin pulversläckare. Då börjar kampen mot branden.

 

Den 12 maj för drygt tre år sedan kunde det ha slutat riktigt illa för Jan Karlsson, 71. Den natten brann hans hem och nästan allt gick förlorat. Det var med nöd och näppe hans liv kunde räddas.

 

- Jag minns inte mycket från branden men utan larmet hade jag inte överlevt, berättar Jan.

 

Branden startade på altanen och när röken spred sig in i vardagsrummet utlöstes larmets rökdetektor. När Jan kommer nedrusande öppnar han altandörren och röken fullkomligt väller in.

 

- Jag kastade jag mig ner på golvet och började krypa mot ytterdörren. Allt gick jättefort. Jag andades in rök och blev yr och illamående. Sen kommer jag inte ihåg något mer, berättar Jan.

 

Han fortsätter: - Istället för att krypa ut låste jag in mig i badrummet som ligger precis bredvid ytterdörren. Varför vet jag inte, men jag tror att jag tog fel på dörr.

Jan tog fel dörr och blev liggandes medvetslös i badrummet när röken fyllde huset. I rabatten syns avtrycken efter väktarna.

Jan tog fel dörr och blev liggandes medvetslös i badrummet när röken fyllde huset. I rabatten syns avtrycken efter väktarna.

 

Allt går väldigt snabbt

Nio sekunder efter att larmet löser ut ringer larmoperatören Amanda hem till Jan. Ingen svarar. Hon påbörjar omedelbart en väktarutryckning. En minut senare kommer nästa larm, den här gången från rökdetektorn på övervåningen.

 

- Nu förstår Amanda att det är allvar så hon larmar räddningstjänsten och provar att ringa hem till Jan igen. Fortfarande inget svar, så nu ringer hon till Jans alla kontaktpersoner, men ingen svarar, berättar Roger Berger, chef för larmcentralen på Verisure i Linköping.

 

När Amanda får in bilder från larmsystemets kameradetektorer ser hon en tydlig rökutveckling. Hon vidarebefordrar informationen till räddningstjänsten.

 

- Vi har ett bra samarbete med räddningstjänsten och så fort vi misstänker att det brinner larmar vi dem. Larmsystemets kameror spelar en viktig roll eftersom vi med hjälp av bilderna kan se vad som händer i bostaden, fortsätter Roger Berger.


På larmcentralen i Linköping jobbar specialiserade operatörer dygnet runt, året om.

På larmcentralen i Linköping jobbar specialiserade operatörer dygnet runt, året om.

 

Till slut får larmcentralen tag på en granne som lokaliserar Jan i badrummet. - Hon har berättat att hon tittade ut genom sitt fönster men såg inget, berättar Jans särbo Birgitta. Och det var ju inte så konstigt eftersom branden var på baksidan. När hon gick ut såg hon att badrumsfönstret stod på glänt, och när hon gick närmare hörde hon Jan kvida där inne.

 

Jan räddas i sista stund

Medan räddningstjänsten är på väg hem till Jan anländer väktarna som påbörjar räddningsinsatsen. De får upp badrumsfönstret men lyckas inte dra ut Jan. En av väktarna sträcker sig in efter honom och lyckas hålla upp honom mot fönstret så att han får i sig syre.

 

- Jag har försökt komma i kontakt med väktaren för att tacka honom, berättar Jan. Jag fick aldrig tag på honom, men en dagens ros fick han. Han räddade mitt liv.

 

När räddningstjänsten kommer, ungefär tretton minuter efter att larmet löst ut, får de snabbt ut Jan ur huset. Både han och väktaren förs i ilfart med ambulans till sjukhuset.


Bild från altanen in mot vardagsrummet. I bakgrunden syns altandörren som Jan öppnade när han ville släcka elden.

Bild från altanen in mot vardagsrummet. I bakgrunden syns altandörren som Jan öppnade när han ville släcka elden.

 

På Universitetssjukhuset i Linköping konstateras att Jans lungor är till 23,8% fyllda med kolmonoxid, gränsen för vad man normalt överlever är 25%. Väktaren kommer lindrigare undan och får lämna sjukhuset dagen därpå. Jan blir kvar på intensiven i tio dagar.

 

”Larmet räddade mitt liv”

Nu är det tre och ett halvt år sedan branden på Kvinnebyvägen, vad som orsakade branden kunde aldrig fastställas. Jan kommer aldrig att bli helt återställd, varken fysiskt eller psykiskt. Men han har livet i behåll.

 

- Larmet och väktaren räddade mitt liv. Det finns ingen tvekan om det, hade jag inte haft larmet hade jag inte suttit här idag. Ni är fantastiska, det jobb ni gör är fantastiskt. Ni räddade mitt liv.


Birgitta och Jan vid köksbordet i nya huset.

Birgitta och Jan vid köksbordet i nya huset.


Kategorier: Säkerhetstips


Kommentarer
Lämna en kommentar
Lämna en kommentar